HULTSFRED'07

Nu var det över. Precis som julen som min kompis Louise sa, lika sorgligt och man saknar julprydnaderna och man vill bara tillbaka till julaftons kväll. Eftersom det blir segt för eventuella läsare att plöja igenom ett inlägg om min festivalvistelse tänkte jag sammanfatta tre favoriter.

Det första jag tänker på när någon frågar vad var bäst? Så måste jag ju säga Mando Diao. Inte kan jag säga mer än att det var Helt. Sjukt. Bra. Men måste säga att de gör sig bättre på mindre scen då jag jämför med deras inomhus spelning här i Hultsfred för några månader sedan. Men med Louise vid min sida längst fram kunde det inte varit bättre! Om man bortser armbågen jag hade tryckt mot revbenen under större delen av konserten.

Nummer två på min Bästa-sakerna-på-Hultsfred-lista är Mohair. Ett litet engelskt band som verkligen vet hur man underhåller. Helt enkelt overkligt bra. Så med en signerad skiva gick jag och Amanda ifrån Stora Dans med ett stort leende på läpparna.

Delad tredje plats får Salem Al Fakir och The Ark. Det de har gemensamt är det de vill få fram med musiken. Ola Salo hade till skillnad från många andra ett riktigt mellansnack där han pratade om något så djupt som döden.

I spöregnet sa vi hejdå till Hultsfredsfestivalen 2007 och gick glada och blöta hem och la oss.

Bild 1. Jag och Björn Dixgård i Mando Diao

Bild 2. Tom Billington i Mohair